dagarna liksom suger musten ur en nu in i det sista. jag får saker gjorda, men jag lever inte. men det har väl sina anledningar, det har med att jag ska kunna få leva i sommar.
jag har inte levt på ett tag, ett bra tag. jag mår bra stundtals, men jag hinner nog inte fundera värst mycket på den saken. det finns så mycket som ligger och gnager inom en, som aldrig riktigt slutar göra ont. man får den där känslan som om man fick ett slag mitt på bröstet, man tappar liksom luften.
luften går ur mig som en ballong som nån sticker en nål i. man blir lite illamående, men sen efter en stund går känslan över. och allt går tillbaka till vardagen och man glömmer bort den där känslan i bröstet för ett tag, tills den kryper fram när du minst anar det och hugger till.
jag vet inte vad jag vill, det har jag nog aldrig gjort. men vissa saker vet jag, några få.
och det är att jag aldrig ska bli som du.