Jag ser så mycket hela tiden, jag ser saker jag inte alls vill se. Hela tiden, allt påminner mig om samma saker.
Jag blir trött på mig själv när jag är såhär, precis tvärt emot vad jag brukar. Jag ska ju vara som Stina, eller hur. Men ibland orkar jag verkligen inte vara glad, jämt jämt & jämt. Jag kanske inte är sådär som alla tror. Glad jämt. Jag är jävligt sur jämt för att vara ärlig.
Det finns saker jag gjort, som jag ångrar mer & mer för varje dag som går. Men jag glömmer det så fort, och gör om allt. Igen & igen.
Jag försöker att vara folk till lags, vara snäll. Ibland lyckas jag, ibland inte. Men det sista jag vill är att bli tagen för given, och bli någons tidsfördriv. Nått man bara kastar runt med tills man inte vill ha mer.
Ni närmsta, jo jag hör av mig till er. Men ni andra som jag själv inte tar för givna, nej jag ringer inte för jag är varje gång orolig att ni ska titta på telefonen och sucka & säga ''nej inte stina igen''
Kalla mig löjlig. Jag vet.
Mina närmsta, jag tar er för givna men inte på det sättet så det bara blir dåligt. Men jag försöker så gott jag kan att visa hur mycket jag uppskattar er, faktiskt. För det är ni som får mig glad, genom att bara vara.

Men det finns olika personer, som gör mig så grymt arg & ledsen. Men ändå kan få mig på topp, få mig att känna mig så fin & uppskattad. Men det vänder oftast lika fort.
och du, du är ett stort as som inte ens är värd en blick ifrån mig.
och du, du är ett stort ego hela jävla du.
och du, du är lös & lönnfet. En såkallad kompis. Tänk vad små saker kan bli stora i någon annans ögon.
och dig, dig saknar jag mer än mest.


en oplanerad riktning
ett darrhänt ögonblick